ett onödigt ont

snälla låt mig vaggas in i ett mörker
omslutas av något som är tryggt
där jag inte behöver tänka eller känna

allt slår mot mig nu, hårt hårt som när oceanen möter klipporna
jag trodde att jag skulle klara allt
att jag var en klippa
men även jag ger vika.. tydligen

jag kan försöka, att förklara hur det känns
men med ord misslyckas jag
bokstäverna flyter ut och blir något annat
jag vill inte le, men gör det ändå
jag är ju inte svag, vill inte lasta någon

men om någon nu frågar, orkar jag försöka förklara?
får jag ens fram några ord
antagligen kommer jag att skratta bort det,
och säga "äh men de är lugnt"

allt som hänt sedan början av året,
slår mot mig nu
gud, jag faller
jag har fallit förr
men varför känner jag inte igen mig?
var är jag? vad händer?

shit, där sa jag det igen
jag ska aldrig känna så här för någon igen
ingen ska få komma in i de där rummen
de innersta rummen

jag vill låsa och slänga nyckeln långt åt helvete,
där ingen hittar den igen
och den här gången gör jag ingen reservnyckel

ge mig en bra anledningen till varför jag inte ska göra det den här gången
men visst kommer du säga som du alltid gör "jag vet inte vad jag ska säga"

fel svar min vän, fel svar..