Jag fattar bara inte, jag går runt här helt tom.
jag ler mot alla men egentligen känner jag mig inte det minsta glad
jag orkar bara inte svara på alla frågor, orkar inte prata om det
det känns som om jag rasar samman då, jag måste ju orka med att vakna på morgonen,
jag måste orka med att tänka, göra,prata,le..
jag måste orka med att leva, vara kvar här där allt känns.. tomt
måste fokusera på att orka med allt det där som förut kom helt naturligt
känner mig sviken av dig, av livet och av mig själv?
jag försöker, jag kämpar för att inte sjunka.. men snart kommer mjölksyran i ben och armar
är det någon som slänger ut en livboj då?
när jag inte orkar mer, finns det någon som håller mig kvar här då?
hur fan hamnade jag här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar